Cochise

Vi kan säga så här: vi börjar bli rätt trötta på sjukhus , men är otroligt tacksamma att de finns.
Efter dagens doktorbesök har vi äntligen fått lite mer klarhet i saker och ting. Det var antagligen blodförgiftning Daniel drabbats av och hade vi inte kommit in till sjukhuset så snabbt så vet man inte vad som kunnat hänt och det klarar jag inte ens av att tänka på. Jag säger som jag själv fått inpräntat i huvudet från jobbet: ring hellre en gång för mycket än en gång för lite! Det kan vara livsavgörande. Är glad över att jag tillkallade ambulans på en gång, kände på mig att något var riktigt fel.

Hur som helst, hur han fått blodförgiftningen är dock fortfarande oklart och på fredag ska en spansk läkare härifrån ringa ner till Spanien och få provresultatet och på måndag får vi veta vad det var för bakterie.
Att proverna visat njursvikt var inget konstigt då det slagit ut det mesta i Daniels kropp och det kommer ta ett bra tag innan han fått tillbaka sina krafter. Som det är nu har några konstiga symptom som inte känns bra (yrsel, andfåddhet, näsblod, kallsvettningar...), men sänkan har äntligen sjunkit så man får försöka lugna sig med den vetskapen.

Nu när man själv börjat landa här hemma så känner jag att man nog är eller har varit i någon slags chocktillstånd under de senaste dagarna. Man har inte haft tid att fundera på allting osv och nu känner man sig helt tom men samtidigt full med känslor. Har fortfarenade knapot ätit något sen i lördags och maten jag ändå lyckades äta igår fick jag inte behålla. Kanske åt för mycket? Har gått ner några kilo under de här dagarna och man såg inte direkt utvilad ut när man kom hem efter semestern - snarare som ett vandrande lik.

Nu hoppas vi att allt fortsätter förbättras, vågar fortfarande inte hoppas något och vill helst inte lämna Daniel ur sikte.
Det här vill jag aldrig vara med om igen.

En bild från sjukhuset i Spanien efter en tuff dag.