Förskolan - behind the scenes

Den bittra sanningen ur mitt perspektiv. Ur en förskollärares perspektiv. Vad som skrivs här är inget som inte blivit sagt tidigare men jag måste få lätta på trycket och dra mitt strå till stacken för att våra barn ska få en så bra framtid som möjligt med pedagoger som orkar och mår bra. 

Stress stress s t r e s s...denna ständiga stress.
Man känner sig otillräcklig större delen av dagarna. Hinner sällan ha ett oavbrutet samtal med ett barn eller förälder. Ibland hinner man knappt trösta ett ledset barn, byta en blöja eller själv gå på toaletten. Man ser små barn som har 10-timmarsdagar 5 dagar i veckan och dessutom knappt eller inget sommarlov eller andra ledigheter. Trötta barn som aldrig får något lugn eller andrum för det är livat överallt hela dagarna. Det är absolut inte föräldrarnas fel, felet ligger bl.a. i stora barngrupper och frånvaron av lugna stunder på förskolan.
Man pratar ibland med vissa föräldrar som inte vågar ha sina barn hemma vid t.ex. föräldraledighet med småsyskon då de blir matade med åsikter från andra föräldrar om att de inte kan ge barnen allt de behöver, att barn måste gå på förskolan för att lära sig saker och klara sig i samhället. Föräldrarna känner sig otillräckliga och tror att barnen missar något om de inte är på förskolan. Vi kan aldrig ge barnen något som föräldrarna inte kan. Vi har framförallt inte tiden att ge dem tryggheten och närheten de behöver som det ser ut nu på många av landets förskolor. Det som är de viktigaste bitarna i livet. Det ni läser i den här texten är en generalisering och det finns självklart undantag till allt jag skriver och det gäller även detta, vissa barn har det bättre på förskolan än hemma. Allt är relativt. 

På förskolan får man hantera svåra situationer med barn, föräldrar, socialtjänst m.m. Man får hitta lösningar och hantera kulturkrockar med familjer från andra kulturer. Många kan varken svenska eller engelska och tolk är många gånger för dyrt att ta in, man har tur om man får det 1h per inskolningsgrupp....ofta via telefon. 
Har ett barn ett psykiskt hinder är det näst intill omöjligt att få hjälp med resurs trots att ett psykiskt handikapp kan vara mycket mer krävande än ett barn med ett fysiskt hinder. Ni kan tänka er en barngrupp med 3 personal: under en stor del av dagen är 1 av personalen på möte, dukar bord eller borta på något annat av alla måsten, 1 personal går åt till ett barn som det inte finns pengar för resurs till...och vad återstår då till de övriga 15-20 barnen? Jo 1 ynka personal.
Sen ska vi också följa alla punkter i läroplanen, hitta tid där vi kan planera, genomföra och dokumentera, gå på möten, duka bord 3ggr om dagen, duka av, diska, bädda till vila, bädda upp efter vila, ta hand om blöta kläder som ska in i torkskåpet, byta blöjor, tvätta, skära frukt, städa ihop leksaker, plocka ihop mattor, stolar m.m. i slutet av varje dag och sen plocka ned det nästa dag. Allt samtidigt som barnen ska få sina behov tillgodosedda. Vem får ihop det pusslet?
Vi vänder ut och in på oss själva och verksamheten många av dagarna för att hinna med allt och ofta blir det barnen som blir lidande. Vi ska uppdatera olika planer löpande under åren och det är städigt nya arbetssätt som ska läras och arbetas in. Men innan man vet ordet av så har någon högre uppsatt kommit på att det "nya arbetssättet som var så bra" inte alls var så bra, så då måste vi lära om oss och hitta nya lösningar. Vi går på kurser, utbildningar och workshops i saker vi aldrig hinner arbeta in oss i och få rutin på innan nästa sak dyker upp. Det enda vi får rutin på är att för varje ny grej vi lägger ner energi och engagemang på, tappar vi lite av gnistan och lite drivkraft och energi tills man till slut är helt tom på driv och kraft att vilja anstränga sig. Vad är det för idé om det ändå snart är förlegat? Istället för att lägga kraften och tiden på de stackars barnen som alltid verkar komma i sista hand och som vi får mer och mer dåligt samvete över för varje dag som går. Är det inte för barnen vi är där?

Pengar är det ont om så blir man sjuk får man dåligt samvete för att behöva lämna kollegorna i sticket, för vikarier ska man alltid snåla på. Och sjuka blir vi, både i tid och otid samt varje gång det går magsjuka, löss och aldra (o)trevliga sjukdomar. Att bli sjuk får man räkna med, men jag hade aldrig räknat med den hemska känslan man får när man är hemma. Istället för att ta det lugnt, tänka på sig själv och koncentrera sig på att bli frisk oroar man sig istället för hur det går för kollegorna man satt i klistret och för barnen som det åter igen går ut över.
Trots guldstunder och all kärlek man får igen av barnen så är det knappt tillräckligt för att det ska väga upp allt den hårda slit vi lägger ned, tyvärr. För vi har nästan aldrig den tiden vi vill med barnen. Räknar man bort alla måsten under dagen så blir det inte många minuter kvar till barnen. Vi arbetar med kvalitetsredovisningar och dokumentationer och det ena med det tredje, men ibland känns det som att ju mer vi jobbar desto mer försvinner kvalitén. Vi får varken uppskattning eller värdig lön för den möda vi lägger ned i vårt arbete.

Visste jag då, vad jag vet nu, så hade jag tänkt efter både en och två gånger innan jag gick en 3,5-årig högskoleutbildning som gett mig studielån till jag är 60+ och ett riktigt dåligt välmånde. Mycket på grund av detta så sitter jag nu här med bl.a. hjärtrusning flera gånger om dagarna (ibland flera ggr i minuten) ofta känns det som att jag ska svimma, tryck över bröstet, svårt att slappna av, svårt att somna på kvällarna, spänd kropp, huvudvärk och migrän, dåligt minne, frossa efter arbetsdagarna och svårt att andas från magen.....Jag vet att jag inte är själv om att må dåligt. Är det värt det?
2013 ökade sjukskrivningarna bland förskolepersonalen i Hudiksvalls kommun med skyhöga 27% ! 
Det här måste få ett stopp. Och det gäller även i övriga landets kommuner.

Att situationen ser ut som den gör är ingenting förskolepersonalen rår för, vi alla gör så gott vi kan med de små medel vi har. Problemet sitter längre upp. 
För ungefär ett år sedan hände en riktigt bra grej: förskolor och skolor fick skicka in en intresseanmälan om att låta sig "skuggas av en politiker". Politiker skulle komma och vara med i verksamheten en dag för att se hur det såg ut "på golvet". Men vad hände? Jo, vi fick svaret att det inte fanns tillräckligt med intresse från politikerna...HUR ska vi då göra oss hörda och visa hur det verkligen ligger till i förskolan? De borde vara mer intresserade över att investera i barnens start i livet och vilken grund vi lägger i förskolan, det handlar ju trots allt i det stora hela om Sveriges framtid!

En sak är säker: ser det fortfarande ut så här i förskolans organisation om jag någon gång får barn, så ska jag göra allt jag kan för att de ska behöva vara så lite som möjligt i förskolan. Och vad säger det om förskolan när det kommer från en förskollärare?

Jag kanske är för driven, bryr mig för mycket, är för engagerad eller så är jag för svag....men jag har bara jobbat som förskollärare i 5 år och mår redan så här. Jag älskar yrket och att arbeta med barnen, barnens utveckling och lärande och pedagogiska frågor, men inte under dessa förutsättningar. Det är inte hållbart och jag tänker inte offra mitt välmående på grund av detta. Det är brist på förskollärare och det är dags att öppna ögonen. Mitt lilla inlägg kanske inte gör någon skillnad, men jag gör iallafall vad jag kan för att belysa problemen. Jag vill att vi ska få den kvalitet i förskolan jag vet att vi har förutsättningar att få här i Sverige med vår läroplan och fina pedagoger. 
Detta är inte skrivet bara utifrån min egen arbetsplats, det är frågor som berör många av landets förskolor. Jag lägger inte personlig skuld på någon, många av problemen sitter högt upp. Mitt lilla blogginlägg kanske inte gör någon stor skillnad, men man måste börja någonstans.

Jag är så himla lycklig över att jag har min fotorgafering vid sidan av förskolan. Det är min terapi. Jag mår bra när jag håller på med det och jag hoppas att det blir förändring i förskolans värld så jag och många andra kan må lika bra även där innan det är för sent. Jag vill inte braka ihop totalt så att jag varken orkar vare sig förskolan eller fotograferingen, frågan är bara hur länge man orkar kämpa innan det tar stopp? Det har varit allt för många gånger jag varit på väg att säga upp mig då jag inte vill riskera mitt välmående för detta, det är första prioritet Och blir det ingen förändring så är den dagen snart här. 

 
6 kommentarer publicerat i speciellt
Taggar: dagensförskola, förskola, förskolan, förskolepersonal, förskollärare, politiker, stress, öppnaögonen
#1 - - Malin-gravid, mamma, änglamamma:

Intressant att läsa, speciellt nu när sonen är 14 månader lch Lillasyster kommer om mindre än två månader. Känner igen mig i det där du skriver att det känns som folk tycker att han ska börja på förskolan för att utvecklas och inte missa nägot bla, att jag nästan är en dålig förälder för jag vill ha honom hemma längre.
Kram till dig och hoppas din arbetssituation blir bättre!

Svar: Tack ja man får höra skrämmande berättelser ibland från föräldrar som inte tror att de duger åt sina barn! Stå på dig! Det är det bästa du kan göra för dina barn, speciellt när de är så små. Tack snälla!
★ Cochise

#2 - - Ottilia Herkules:

Hej, du har en jättefin blogg.
Men jag har en fråga, jag sökte på "vetekudde" på google och hittade din bild där, är det okej om jag tar den bilden till min blogg, i ett inlägg alltså? Känner att jag måste fråga innan jag lägger in den! Kramizz:)

Svar: Hej! Tack så mycket och tack för att du frågar :) Det går jättebra, bara du länkar till min blogg :)
★ Cochise

#3 - - tant linda:

Du gör helt rätt som står upp och säger vad du tycker! Tyvärr finns en risk att man får mycket skit, chefer och förståsigpåare försöker alltid tysta kritik. Men ditt välmående är prio ett! Jag håller tummarna att det blir ändring i framtiden.

#4 - - Anna:

Hejsan
Jag kommer vara nyexad 2016 till sommaren och har precis avklarat praktik 3 av 4. Jag håller med dig i det du skriver och jag känner att när jag är vikarie el praktikant, då är det lättare att få lite extra tid med barnen. Tycker det ska bli så himla roligt att få min legitimation och börja jobba och jag älskar verkligen detta arbete. Men frågan är när vi ska få den tid som krävs med våra småttingar. För det är ju som du skriver så otroligt svårt att få schemat att passa in på alla dessa punkter. Allt är viktigt också men när barnen blir lidande för ex tidsbrist och personalbrist så förstör det så mycket. Hoppas det blir bättring på allt vad det är för det är helt galet som det kan se ut på många av förskolorna. Heja dig och ditt inlägg!

Anna!

#5 - - Frida Forsblom:

Såå bra skrivet Madde!!
Och det värsta är att när vi säger alla dessa saker så tycker folk att man gnäller! Men det är barnens grund i livet som läggs på oss pedagoger för föräldrarna inte tror att de klarar nåt själva. Jag kan förstår att världen ser ut som den gör med våld, droger osv när vi har sååå jävla många barn med särskilda behov som vi inte lyckad ta hand om och se om dagarna. För det är ju som du säger....väldigt många barn har 10- timmars dagar i den här miljön. Tänk dej själv att jobba 10 timmar varje dag i den här miljön!!
Usch vilken ångest man får när man tänker på att man inte räcker till på långa vägar. Och tänk vad många barn man skulle kunna "rädda" från en dålig bana i livet om de bara fick den hjälp de behöver! Hos oss i bollnäs kommun ska dom dessutom ta bort alla våra specialpedagoger så nu står vi här själva! Fy fan säger jag bara!

#6 - - Lena Lindh Berggren:

Så otroligt bra skrivet Madeleine! Jag är så stolt över dig! Med denna text visar du hur engagerad du är och hur mycket du bryr dig om barnen, du vill dem det bästa och du vill personalens bästa. Fortsätt att vara den fina människa du är, låt aldrig någon trycka ner dig ! ! ! Med en klok hjärna och ett gott hjärta kommer man långt <3